wheelia

Varför är vi så rädda för att misslyckas?
När verkligheten plötsligt hinner ikapp drömmen så lägger vi ner, vi ger upp. Det är okej att drömma, men att försöka göra en dröm till verklighet är vansinne. För tänk om vi misslyckas?
 
Att misslyckas betyder inte att hela jorden kommer gå under (Om du nu möjligtvis inte planerar att utföra ett experiment som kan innebära jordens undergång om något går fel.) det kanske blir ett bakslag, men du lär dig ju att definitivt inte göra om det igen. Du kan dra nytta av det. På't igen men försök på ett annat sätt.
Att ha modet att misslyckas är att lyckas.
Det är inte du som är misslyckad. Det är dina handlingar som kan bli misslyckade. Men genom misslyckanden lär vi oss att handla på andra sätt.

Men att välja bort något som man innerligt brinner för, att inte ge det en chans, är inte även det att misslyckas?

Nu var det ett tag sen jag skrev igen, så kan det gå!
Just nu sitter jag nere i Spanien, värmen är helt galen. Dagtid ca 33 grader, kvällen är det runt 27. Har lyckats bränna mig lite grann, för första gången i hela mitt liv tror ja.. solen är stark kan man säga.
3 dagen och vi har bränt oss lite grann allihop tror ja. Men.. man är ju inte i Spanien varje dag, så imorn blir det en dag på stranden! Förhoppningsvis lite shopping också :)
Men nu väntar sängen.. eller innan dess nåt avsnitt av The Office.. I think :)
Ha det super bra!

Jag förundras över hur lite folk tror om sig själva. Jag är väl egentligen inte den som ska yttra sig när det gäller att tro på mig själv. Men jag tänker inte låta mina nedvärderande tankar om mig själv förstöra det jag verkligen vill göra. Vet inte hur många gånger jag har hört "Åh, det vore så sjukt kul att göra 'det här och det här', men det är inte ens nån idé att försöka. Jag är inte tillräckligt bra/duktig/modig/smart." - Egentligen, vad spelar det för roll? Huvudsaken är kanske inte alltid att man ska lyckas och vara bäst i världen, huvudsaken borde vara att man gett det en chans och man är nöjd att man testat det man verkligen velat testa/göra.
Om 50 år borde du kunna säga att du är glad att du följde dina drömmar/mål. De kanske inte blev exakt som du tänkte dig, men hellre det än att sitta där och ångra dig att du inte ens gav det en chans. Eller kanske är det så att det blev exakt som du tänkte dig?
Problemet är att vi är fega. Vi vågar inte satsa allt, för "tänk om det inte blir som jag planerat?", sällan blir det väl exakt som vi planerar? "Man ska alltid ha en plan B att falla tillbaka på" - Visst jättebra. Man sitter säkert. Men seriöst, om vi aldrig lämnar det trygga boet så kommer vi sitta där om 50 år och jämra oss över att vi aldrig gjorde vad vi ville med våra liv. Känner lite som så här, åt skogen med plan B. Satsa på det du vill göra/uppleva/åstakomma. Det ordnar sig. Kanske inte exakt så som du tänkt dig, kanske bättre? Det återstå att se, släpp bara taget. 

Livet är till för att levas. Med Gud som ledare vet jag att det kommer bli awesome, vad jag än bestämmer mig för att göra.
Tack Gud!