Lite egna, lite andras tankar.
Varför är vi så rädda för att misslyckas?
När verkligheten plötsligt hinner ikapp drömmen så lägger vi ner, vi ger upp. Det är okej att drömma, men att försöka göra en dröm till verklighet är vansinne. För tänk om vi misslyckas?
Att misslyckas betyder inte att hela jorden kommer gå under (Om du nu möjligtvis inte planerar att utföra ett experiment som kan innebära jordens undergång om något går fel.) det kanske blir ett bakslag, men du lär dig ju att definitivt inte göra om det igen. Du kan dra nytta av det. På't igen men försök på ett annat sätt.
Att ha modet att misslyckas är att lyckas.
Det är inte du som är misslyckad. Det är dina handlingar som kan bli misslyckade. Men genom misslyckanden lär vi oss att handla på andra sätt.
Men att välja bort något som man innerligt brinner för, att inte ge det en chans, är inte även det att misslyckas?
