wheelia

Kan inte hitta någon ro i all frustration. Känns som att hela själen skriker, skriker efter svar. För allt jag har just nu är frågetecken. Vad jag fullkomligt hatar alla dessa frågetecken.
Jag kvävs här. Jag behöver mer utrymme. För nya tankar, möjligheter och idéer.
Att gråta kan vara bra. Men det är inte tillräckligt längre.
Frustrationen blir inte mindre, frågetecken blir inte lösta och sorgen blir inte mindre.
Det liksom äter upp en inifrån, jag kan inte göra någonting för att stoppa det.

Det är svårt att inte tvivla. Det är svårt att inte tappa hoppet.
Men när hoppet är det enda man har kvar, kan man inte annat än att hoppas.
Jag tror. Jag vill. Jag hoppas.