wheelia

Kanske är det bara ett beslut man måste fatta. Trots att det svider, något fruktansvärt.
Men frågan är kanske om det inte svider mer att känna sig sårad varje dag? Utan att hitta ett slut på det.
Önskar jag kunde säga "som att dra av en plåster, snabbt och smärtfritt." Det här lär varken gå snabbt eller smärtfritt. Det är fruktansvärt smärtfullt.
Jag önskar att jag kunde se andra i ögonen och kunna säga "Ja, det är bara fint med mig!" och faktiskt mena det. Jag längtar till den dagen. För det kommer bli bra. Förr eller senare.

Förr eller senare blir allt bra.
En dag ska jag se dig i ögonen och säga "Jag har aldrig mått bättre." och faktiskt mena det.

"All this pain, I wonder if I'll ever find my way, I wonder if my life could really change at all. You make beautiful things, you make beautiful things out of the dust."
- Endast hos dig Gud kan jag sätta mitt hopp, endast hos dig kan jag finna ro mitt i stormen, endast hos dig kan jag bli den jag är tänkt att vara.
Jag tror Gud kan vända jobbiga situationer till något bra, om vi bara tror.
Gud, jag tror. Förvandla mitt liv!

Kan inte hitta någon ro i all frustration. Känns som att hela själen skriker, skriker efter svar. För allt jag har just nu är frågetecken. Vad jag fullkomligt hatar alla dessa frågetecken.
Jag kvävs här. Jag behöver mer utrymme. För nya tankar, möjligheter och idéer.
Att gråta kan vara bra. Men det är inte tillräckligt längre.
Frustrationen blir inte mindre, frågetecken blir inte lösta och sorgen blir inte mindre.
Det liksom äter upp en inifrån, jag kan inte göra någonting för att stoppa det.

Det är svårt att inte tvivla. Det är svårt att inte tappa hoppet.
Men när hoppet är det enda man har kvar, kan man inte annat än att hoppas.
Jag tror. Jag vill. Jag hoppas.