wheelia

Min blogg har kommit att bli ett slags uttrycks medel för mig, jag skriver för att jag behöver. Positivare blogg tillbaka inom kort (förhoppningsvis).

Det är inte det att jag inte ser något värde i andras lycka, det gör jag verkligen. Andras lycka ger mig lycka, självklart! Men andras lycka påminner mig om att jag själv kanske inte är helt igenom toklycklig, men jag jobbar på det. Det svider bara lite att man alltid faller tillbaka i samma sitts och tror att det blir bättre, annorlunda, så händer samma sak och man är nere igen. Om och om igen säger jag att det är nog, aldrig mer igen, trots det så blir det igen iallafall, och jag är trött på det. Jag sa att jag inte tänker tappa hoppet, men att leva på hoppet ger bara ännu mer besvikelser. Jag vill inte hoppas mer.
"Tappa aldrig hoppet" Men om jag ändå kunde tappa hoppet, lite grann.. för det är precis det jag behöver just nu. Ta en paus från att hoppas. Bara leva, slå mig fri från alla hoppets tankar.

Just nu stjälper hoppet mig mer än hjälper.